obalans
De tre senaste dagarna har jag huvudsakligen gjort två saker: kollat på romantiska gråtfilmer och spelat kardashianspelet. De jag har sett är Dear John, The vow och Titanic. Japp. De här filmerna är så jävla "tunga", alltså det är så mycket att ta in och man sitter där och känner klumpen i halsen innan tårarna bara faller och blandas med allt snor som forsar ut likt niagarafallen. Man känner hur ens eget hjärta bara krossas efteråt. Men det är ganska skönt att känna det, att beröras så av en film, som just dessa gör. Och jag tycker det är så fruktansvärt fint med kärleken i dom. Jag vet att de är väldigt extremt det dom kör på i filmerna, det är det som säljer och det som funkar, men kärlek finns, både i film och i verkligheten runt om i världen. Alltså, tänk er att älska någon så mycket att hela ens värld bara handlar om just den personen, att man är redo att göra vad som helst bara för att göra hen lycklig. Det är så fint. Shit vad det här låter klyshigt och "men gud det är bara en film ewe" men jag tror och hoppas att vi människor faktiskt kan känna såhär starka känslor för varandra eller för någon speciell och att det inte bara existerar på film. Kanske är det bara jag som gått ner mig något enormt i alla hopplösa kärleksfilmer, men jag hoppas iallafall att jag hittar min Leonardo DiCaprio eller Channing Tatum någon dag. Men först måste man kanske gå igenom "forever alone" stadiet och sedan "jersey/gordie shore stadiet om ni förstår vad jag menar. Whatever vet inte vart jag vill komma men se dessa filmer, även om ni sett dom eller inte så gör det they are sooo good. Jag har sett dessa flera gånger (förutom the vow då den såg jag första gången nu) och jag blir alltid lika kär i både Leo och Channing för varje gång. Älsklingarna♥♥
Och om ni undrar hur det går i Kardashian spelet så känner jag lite såhär:
Såååå hur har ni det då??????????????
