Jag är så dålig på att uttrycka mig...
Jag vet inte hur jag ska börja detta inlägg. Men jag ska berätta om en underbar person, som är mig nära. Det är Linda. Hon skrev så fint om mig och jag vet inte hur jag ska skriva för att hon ska känna som jag vill att hon ska känna. Ni vet hur vi träffades och jag är så otroligt glad att vi gjorde det, för fyra år sedan. Jag hade aldrig kunnat tro att från första dagen vi sågs, till nu, skulle bli så bra vänner.
När jag är ledsen, arg, irriterad, glad, whatever, så är det till henne jag hör av mig till i första hand. Hon finns alltid där för mig, förstår mig. Hon lyssnar på mig, håller med, håller inte med, säger vad hon tycker. När jag är med henne släpper jag på alla mina problem, dom blir som en fis i rymden. Det är inte många som jag känner så med.
Vi skypar, kikar, pratar i telefon eller träffas och håller kontakten med varandra varje dag, på något sätt. Vi kan ha så stört roligt tillsammans men vi kan även bara ta det lugnt och ändå trivas med varandra
När hon mår dåligt, vill jag finnas där för henne. Krama henne, eller åtminstonde bara vara där och se till att hon är okej. Det spelar ingen roll om vi inte setts på hur länge som helst, för som hon sa, så börjar vi där vi slutade. Den relationen som jag har med Linda, har jag inte med någon annan av mina vänner. Visst har jag ruskigt bra kompisar annars. Men Linda är som en syster. Jag bryr mig om henne, älskar henne och jag kan aldrig beskriva hur mycket. Hon vet mer om mig än de flesta och tycks ändå gilla mig.
Vi har så många internskämt att de som hörde oss när vi väl har börjat, skulle sätta in oss på psyket. Om man skulle gå förbi oss på stan och höra hur vi pratar med varandra, kan man tro att vi egentligen hatar varandra. Men som sagt, vi är inte rädda att säga vad vi tycker till varandra för vi känner varandra så bra.
Jag blir frustrerad över mig själv att jag inte kan skriva hur jag känner för Linda, det går inte att få ut allt jag vill säga. Hon är den mest underbara person jag träffat, världens finaste människa inifrån och ut. Hon får mig att skratta trots att jag inte ens vill le. Jag blir så arg när hon inte förstår att hon är värd det bästa, att hon inte tycker att hon duger. Jag kan inte förstå hur hon tänker när hon säger så. För mig är hon redan så bra som man någonsin kan bli.
Linda, förlåt för att jag skriver så dåligt. Jag hoppas du iallafall förstår någolunda, att jag älskar dig och du är den bästa. Jag kommer alltid ställa upp för dig. Och dörren hemma hos mig står alltid öppen för dig.
