howedoit.blogg.se

Jag skulle vilja säga att jag har ganska många vänner, både bra vänner men också några få bästa vänner. Eller de kanske inte är många, men det räcker gott och väl, för de alla är så underbara på sina egna sätt och jag är verkligen glad att ha alla i mitt liv. Jag har förut gjort det misstaget att umgås med folk som inte gett mig något tillbaka, fast jag gett de hur mycket som helst, jag har också umgåtts med folk som har varit min vän, fast ändå inte, för de har, istället för att lyfta mig och gjort mig till en bättre människa, tryckt ner mig och fått mig att känna mig som en ovärdig människa. Men dessa människor är inte längre en del av mitt liv, jag har lärt mig vilka jag kan lita på och vilka som verkligen är mina riktiga vänner. Ju äldre man blir desto säkrare blir man, man lär sig av sina misstag och man lär sig att handskas med personer och situationer på andra sätt än man tidigare kunnat.

Somsagt jag har några vänner som jag skulle kunna kalla för mina systrar, ni vet vilka ni är, men just det här inlägget skulle jag vilja dedikera till min medkompanjon på den här bloggen, Evelina. 

 Vi träffades på ett ridläger, Basta, för ungefär 4 år sedan om jag kommer ihåg rätt. Ewe var då 12 år och jag och mikkan (som jag hade åkt dit med) var 14. Jag förstår inte riktigt hur varken hon eller hennes föräldrar tänkte haha, men hon åkte iaf iväg själv till ridlägret, som förövrigt var med övernattning, utan att känna någon. Där blev vi vänner och idag kan jag säga att jag är sjukt glad över att hon var så modig att hon åkte dit helt själv, för annars hade jag ju aldrig fått träffa denna underbara person. När vi skiljdes åt efter veckan på Basta sa vi att vi skulle hålla kontakten,men som de pessimister vi var så trodde vi aldrig att det skulle gå för, som mikkan sa; "man lyckas aldrig hålla kontakten med folk man träffar på läger". 

Jag kommer inte  ihåg hur bra kontakt vi hade mellan somrarna, men den måste iaf ha varit ganska bra eftersom att vi tillsamans åkte tillbaka dit tre somrar i rad. 

Så i mars 2012 någong gång tyckte väl jag och mikkan att det var dags att börja planera för sommaren och basta igen, när vi försökte få tag på ewe gick det inte, och när vi väl fick reda på att hon var på sjukhus blev jag väldigt chockad. Men framförallt ledsen. Ledsen över att jag inte hade träffat henne på jättelänge, ledsen över att jag inte kunde hjälpa henne och ledsen över att jag inte hade funnits där för henne när hon som mest behövde mig. 

Om jag ska vara helt ärlig så kommer jag inte heller ihåg när, hur eller var vi sågs efter det, men något jag definitivt kommer ihåg är att mikkan och ewe var på mitt landställe i början av Augusti, vi hade hur kul som helst och det var som att vi aldrig hade varit ifrån varandra. Och det var så skönt att få träffa ewe igen. 

Det var väl efter (eller innan, don't remember) det som vi började ha bättre kontakt, Ewe och jag alltså. Vi började snacka mer på kik (nej vi har inte råd med sms ;) ) och även på skype. Sen insåg vi att det faktiskt inte var 100 mil mellan oss och började ses på helger, så ofta vi kunde. Det var väl egentligen då jag insåg vilken härlig människa hon är. Det är ganska svårt att förklara, men t.ex. om vi inte har setts på jättelänge så är det som att vi aldrig någonsin har varit borta från varandra, vi kan liksom bara fortsätta där vi slutade, om man säger så. Vi har också så mycket gemensamt, exempelvis verkar båda vi ha fått forever alone-genen, haha nej skämt åsido men vi är så lika på så många olika sätt. Haha sen har vi ju också galet kul tillsammans!

Vi har aldrig riktigt bråkat på riktigt, jag antar att det kommer, men jag vet att vi kommer lösa det för jag vill verkligen inte förlora henne och jag hoppas att hon känner på samma sätt.

Jag hoppas också att du, Evelina, känner att jag har funnits där för dig under de här senaste månaderna, och att jag alltid kommer finnas där. Närhelst du behöver mig så finns jag bara ett telefonsamtal eller sms iväg.

 Min pappa säger ibland att vi använder orden, " Jag älskar dig" på fel sätt, för vi vet inte vad det betyder, att man inte kan säga, jag älskar dig, till en vän. Men joo det kan man visst, vi säger ju att vi älskar varandra till vår familj, så varför skulle vi inte kunna säga det när våra bästa vänner är som en familjemedlem?

Okej känner att jag mest bara har babblat på men det jag vil få fram är bara att, få har turen att få så bra vänner som jag verkligen har, och jag känner mig så himla lyckligt lottad över att just jag har fått träffa de här underbara personerna.

Jag hoppas att jag får behålla er resten av mitt liv, för er klarar jag mig inte utan. 

Utan er, mina bästavänner, systrar, medkompanjoner, you name it, så är jag ingenting. 

Tack för att ni finns. Jag älskar er <3

Jag är verkligen inte särskilt bra med ord, men jag hoppas iaf att jag har fått fram mitt budskap. Och att du ewe, förstår hur mycket du verkligen betyder för mig. 

Puss Linda