Så jävla rätt
inte jag som skrivit men F A N så jävla braOm tio dagar är det en av årets, enligt många, mest krystade dagar. Både på gott och ont. Alla hjärtans dag. Dagen som går helt i kärlekens tecken med blommor, nallebjörnar, hjärtgodis och pussar på pannan. Dagen som får alla med en kärlek en chans att visa dem hur mycket de betyder, och dagen som får alla singlar att verkligen känna sig som supersinglade singlar. Är man singel och känner sig ensam tror man oftast inte att man kan bli mer singel än vad man redan är. Tills den 14 februari. På alla hjärtans dag blir helt plötsligt allt det ensamma tre gånger så ensamt. För ett tag sedan satt jag och pratade med ett gäng yngre tjejer om fick jag mig en rejäl tankeställare angående hela den här kärlekshysterin som jag inte egentligen upptäckt förrän nu. Ställ frågan om hur det går med kärleken till någon och om du får varet, "det går dåligt", ifrågasätt då vad som går dåligt? I 80% av fallen syftar dessa människor på att de inte har någon. (Statistiken kanske egentligen är så hög av den anledning att par som inte har det bra sällan uttrycker sig om det?) Men åter till frågeställningen. Om man inte har någon partner så går alltså kärleken dåligt? Vad är det som går dåligt? För egentligen finns det inget förhållande som kan gå varken bra eller dåligt? Varför är det så dåligt att vara singel? Varför har det fått sig en sån negativ ungkarlsklang senaste åren? Varför är det helt plötsligt så fruktansvärt att vara singel? Visst förstår jag mer än väl att vi alla, framförallt tjejer älskar känslan av att känna oss behövda, älskade och uppskattade. Att känna den där tillhörigheten till någon som alla jämt pratar om på film. Visst förstår jag att det har blivit ännu viktigare att känna sig älskad och känna bekräftelse senaste åren när tjejer börjat jämföra sig med varandra mer än någonsin. När man knappt litar på att man själv duger är det en dröm att ha någon som håller en i handen, pussar en i pannan och säger att man är fantastisk, att man är vacker, att man duger precis som man är och allt det där. Gulliga parbilder fyller tumblr och förstärker längtan efter hur fantastisk kärleken kan vara. Hur "rätt" det är att ha någon vid sin sida. (Bilder som ingen vet vem som tagit förövrigt, hallå 118 800 ge mig ett svar tack?) Men vart finns bilderna på de tjejer som lärt sig att älska sig själva och väntar på rätt kille istället för att ha någon som pussar dem god morgon för att de ska känna sig älskade och behövda? Kan man inte göra det ensam också? Vem har bestämt att folk ska nicka medlidande med den enda singeln i gänget istället för att smälla av en stolt high five? Vem har tagit ifrån oss makten att älska oss själva och känna att det är okej att leva ensam och ta den kärlek vi behöver ifrån vänner, familj och vad vi gör i livet istället? Att vara kär är inte alltid att vara lycklig. Är man kär är det ibland en dans på rosor och ibland ett rent helvete. Man vandrar inte konstant runt på rosa moln. Och en dag tar det slut, när man står ensam kvar gäller det att veta hur man älskar sig själv utan den där morgonpussen. Vem har bestämt att det ska vara? Hur har vi kunnat sätta en sån standard i samhället? Att det omedvetet är mer rätt att ”ha en pojkvän” än att inte ha det? Inte att det är vanligare, absolut inte. Men att det är ”rätt”. Att det är det man ska ha, och inte leva ensam? Visst köper jag teorin om att vi är människor och utvecklade till att hitta en partner att leva livet med. Men innebär det att vi måste hitta fjorton stycken innan denna livspartner så att vi känner oss behövda? Det är inget fel med att vara varken i ett förhållande eller singel. Inget alls. Och jag fullkomligt avskyr den press det finns allt längre ner i åldrarna idag. Man är i de flesta fall en nobody tills killarna bekräftar annat. Ska det verkligen vara så? Att tjejer med pojkvänner är ”bättre” bara ör att någon kille pussar de god morgon? Inte alls. Inte någonstans. Kan man inte bara stryka all den här ångest om hurvida ”jag kommer aldrig träffa någon”, ”varför vill ingen ha mig? Är jag inte bra nog?” ”undrar hur det är att vara den där snygga tjejen som alla killar vill ha?” ”ingen vill ha mig, jag är för ful, för fet, för dum, för kort.” och vidare i en oändlighet.Tjejer, främst, till er som känner såhär har jag tre saker att säga er. - Det finns ingen tjej som inte är bra nog.Om en kille skulle se er är ni är själv hemma, vilken kille som helst, avslappnade och släpper loss och sjunger för full hals till er favoritlåt, eller när ni ligger i sängen med datorn i knäet och skrattar åt senaste Gossip Girl avsnittet, då lovar jag att vilken kille som helst hade fallit för er. För när ni är er själva, och trivs med er själva, det är precis då som ni är helt jävla fantastiska & vackra. Varenda en av er. Så släpp garden lite, släpp manuset och var er själva så lovar jag att ni, precis som ni är, kommer charma bakdelen av killarna.- Det är absolut ingenting dåligt med att vara singel. Jag är jättestolt över er som är singlar där ute. Oavsett om ni letar desperat efter någon att hålla i handen eller om ni trivs som fisken i vattnet med singellivet. Jag är stolt för att ni är er själva och ni har en frihet att upptäcka er själva som du aldrig kommer ha i ett förhållande. Det finns absolut inte heller något fel med kärleken och att älska någon heller, det är bland det finaste som finns i världen. Men att ha någon bara för att? För att känna sig behövd och bli kär i själva kärleken? Gör allt som står i er makt för att undvika det, det är livsfarligt. Lika lätt som en partner kan få dig att känna dig älskad och viktigast i världen kan samma människa få dig att känna dig totalt oälskad, ensammast i världen och som världens mest obetydliga lilla skithög. Blir ni kära och faller hejdlöst för någon, då gör ni det. Det är ingeting ni kan påskynda eller sakta ner, händer det så händer det. Och det kommer att hända. Jag lovar. - Kärlek är fint. Kärlek borde lyftas fram. Kärleken alltså. Inte pojkvän-flickvän utan kärleken. Bryt normen oh köp chokladhjärtan och en liten nallebjörn till din mamma, eller till din bästa kompis? Eller varför inte skicka ett alla-hjärtans-dag-kort till någon som bor på tok för långt bort? Varför inte bara värdesätta kärleken från andra håll och inse att en bästa vän som finns där och backar upp en kan få sig att känna sig minst lika behövd som den där morgonpussen.
